Känner mig så liten. Väderlös. Långt där inne så vet jag att dessa tankar är fel, så fel. Men jag är inte där på det där stället ännu, där jag kan acceptera det. Hur gärna jag än vill, men att jag inte duger det ekar inne i mitt huvud konstant. När jag misslyckas kommer tårarna, vilket då resulterar i att jag bara känner mig mer väderlös. Jag vet inte riktigt vart jag är påväg i livet längre, har jag någonsin vetat det? En dag som denna med totala misslyckande, måste morgondagen bli bättre. Bär på konstant huvudvärk hela dagarna, plus en tröttheten och sen en massa annat skit på det.
Vad ville jag ha sagt med detta egentligen? Att jag är tom, helt tom inuti.
Känner mig så ensam, varför? Jag har ju fått bättre kontakt med mina vänner, även om jag valt att sortera bort en och annan, men det är totalt på mina villkor.
Har börjat att träffa mina föräldrar mer, bara det att jag har börjat svara i tele när de ringer, big step! Att jag faktiskt ”vågade” fråga mamma om hon vill gå på stan med mig i helgen, ta en fika, klart ville hon det. Håller jag kanske på att må bättre trots allt? Kanske, kanske inte. Mina symptom är vidriga. Jag kämpar varje dag att inte börja gråta. Jag tål typ inget.
Men något som gräver mig mycket är min brist på sömn trots sömntabletter och lugnade typ innan säng dags. Är rädd för att jag måste ringa VC och ev få tillbaka den receptet jag hade innan och typ bli beroende, för de jag har nu är inte beroendeframkallande. Provade såna förut…. Varför slutade jag med de? Ibland är man lagom korkad. Har letat genom lägenheten grundligt för jag vet att jag har de här någonstans, eller slängt? Suck jag orkar verkligen inte.
Men nu vet jag ju iallafall vilket jag kan höra av mig till om det är något, mina fina vänner och mina helt underbara föräldrar, som hjälper och stötar.
Jag ska ta mig satan tar mig ur detta mörker!!!
Jag ska leva ett liv utan terapi och tabletter!!
Nu ska jag hälsa på sängen…
…. kanske inte var så tom trots allt…..
Förvirrad.. Vilsen..
