När tankar blir till ord & känslor till bilder

Är inte alltid så smart… !

nineteenhundredeightytwo — Tue, 24 Jan 2012 19:03:43 +0000

Idag kan jag nog ha gjort ett dumt val:( men det får jag stå för nu. Men min rädsla för att göra fel satte stopp för min, min rädsla att det skulle komma något grupparbete, att man skulle hålla på att diskutera en massa saker och att min dyselexi skulle bli på mind om hur jag sög i skolan, jag kunde inte bara utsätta mig för det. Så fort jag hade sagt det till den personen så sprang jag in på toan och kände mig totalt väderlös.

Och som plåster på såret så är snart min medicin slut och min läkare har inte lagt in någon ny, vilket jag ringde om för en vecka sen! Blir att ringa imorgon igen. Hopplöst!

Jag orkar egentligen inte, men jag måste för att orka, för att överhuvudtaget orka med dagarna och kunna få sova något.

Nu ska jag sjunka ner i soffan och försöka lugna mig lite, för just nu är det inget bra alls inom mig…..

Postat i:känslor

Irriterad..

nineteenhundredeightytwo — Sat, 21 Jan 2012 21:25:41 +0000

Vilken dag. Snön har verkligen bara öst ner här. Plogbilen har varit i farten, nu ryktas det om att det ska bli kallare. Kul! Neeeeej. Jag kommer att få gå till jobbet mitt i natten 5:30 på monarna, inget som jag ser fram mot. Men samtidigt vill jag inte heller cykla och ramla heller….
Skulle hämta ut nya sömntabletter på apoteket idag och antidepresiva, men tji fick jag. Min läkare har inte lagt in det, bra jobbat! Vill inte ens vet hur denna natten kommer att sluta….. Hjälp!!!

Postat i:känslor

5km

nineteenhundredeightytwo — Tue, 17 Jan 2012 11:56:10 +0000

Åååå ja. Har varit o tränat, löp 5km på löpbandet. Just love it
Precis tagit mig en välförtjänt dusch o snart ska jag iväg till jobbet 14-22… wooopiido Kan ju inte bli annat än en bra dag idag. Ska försöka hålla alla andra tankar borta idag o bara njuta. Träningen är igång and i felt so good!!!
Blir att ringa vårdcentralen idag och förnya lite recept..! Så man kan få sova.. Nice!
1 vecka o 2 dagar innan samtal igen. Jag känner just nu att jag kan detta att jag kommer någonstans. Men som i allt annat, så finns det endå så mycket som ska rättas till. Mitt psyke mår inte 100% långt ifrån… Har många elaka tankar. Som har fått mig att göra sånt som jag absolute inte vill göra, men jag gör det endå. Bara för att lätta på trycket när det blir för jobbigt. Men idag ska jag som sagt försöka att tänka snälla tankar och försöka att stå emot… Att göra mig illa, stå emot dessa rösterna.
Nu dags att röra sig mot jobb… Kanske hörs ikväll en sväng när jag har kommit hem!!
Ha en bra dag alla!!! Va rädda om er o varandra!!!

Postat i:känslor, träning

När tankar, blir till verklighet.

nineteenhundredeightytwo — Thu, 12 Jan 2012 17:59:46 +0000

OOoooo ojsan på dojsan!! Eller något i den stilen! Jag har just förvånat mig själv, kanske även dig. Efter lite turboläns, så har jag nu tagit mitt förnuft till fånga. Efter några tvister. Tvister är till för att redas upp, right? Men det ska jag iallafall försöka att göra lite senare ikväll. Det handlar om mig och en vän, om svek. Jag vill förstå, eller försöka att förstå. Önskar av hela mitt hjärta att det finns något kvar, något bra. Att jag kan tro på det. Svek är aldrig roliga, eller vad säger ni?

Postat i:känslor

Losing a friend ^^

nineteenhundredeightytwo — Thu, 12 Jan 2012 15:49:22 +0000

Postat i:känslor, musik

Tom tom så tom

nineteenhundredeightytwo — Wed, 11 Jan 2012 20:31:41 +0000

Känner mig så liten. Väderlös. Långt där inne så vet jag att dessa tankar är fel, så fel. Men jag är inte där på det där stället ännu, där jag kan acceptera det. Hur gärna jag än vill, men att jag inte duger det ekar inne i mitt huvud konstant. När jag misslyckas kommer tårarna, vilket då resulterar i att jag bara känner mig mer väderlös. Jag vet inte riktigt vart jag är påväg i livet längre, har jag någonsin vetat det? En dag som denna med totala misslyckande, måste morgondagen bli bättre. Bär på konstant huvudvärk hela dagarna, plus en tröttheten och sen en massa annat skit på det.

Vad ville jag ha sagt med detta egentligen? Att jag är tom, helt tom inuti.

Känner mig så ensam, varför? Jag har ju fått bättre kontakt med mina vänner, även om jag valt att sortera bort en och annan, men det är totalt på mina villkor.

Har börjat att träffa mina föräldrar mer, bara det att jag har börjat svara i tele när de ringer, big step! Att jag faktiskt ‘vågade’ fråga mamma om hon vill gå på stan med mig i helgen, ta en fika, klart ville hon det. Håller jag kanske på att må bättre trots allt? Kanske, kanske inte. Mina symptom är vidriga. Jag kämpar varje dag att inte börja gråta. Jag tål typ inget.

Men något som gräver mig mycket är min brist på sömn trots sömntabletter och lugnade typ innan säng dags. Är rädd för att jag måste ringa VC och ev få tillbaka den receptet jag hade innan och typ bli beroende, för de jag har nu är inte beroendeframkallande. Provade såna förut…. Varför slutade jag med de? Ibland är man lagom korkad. Har letat genom lägenheten grundligt för jag vet att jag har de här någonstans, eller slängt? Suck jag orkar verkligen inte.
Men nu vet jag ju iallafall vilket jag kan höra av mig till om det är något, mina fina vänner och mina helt underbara föräldrar, som hjälper och stötar.

Jag ska ta mig satan tar mig ur detta mörker!!!
Jag ska leva ett liv utan terapi och tabletter!!

Nu ska jag hälsa på sängen…

…. kanske inte var så tom trots allt…..
Förvirrad.. Vilsen..

Postat i:känslor

Så bra, så givande… men

nineteenhundredeightytwo — Mon, 09 Jan 2012 18:37:29 +0000

Har haft ett mycket bra och givande möte med kuratorn idag. Har en del att förändra, jag hade ju gjort en förändring tills idag och hon sa att jag sken upp i hela ansiktet, jag log och såg glad ut, det var nog den första gången. Jag är inte glad ofta, jag bär på en del. Hon får mig att inse att det finns så mycket man kan göra. MEN att genom föra det, att jag ska genomföra det. Känns oerhört tungt och jobbigt. Känner liksom att jag inte är värd det. Inte värd att se bra ut, inte värd att ha det bra, inte värd, inte värd! Inristat långt in i min själ, levet ihop med en som la all skuld på mig. Som sa att allt jag gjorde och sa var fel att det var fel på mig, att allting var mitt fel. Slutade ta hand om mig själv, varför skulle jag vara snäll mot mig själv? Jag visste ju redan då att jag inte var värd det. Håller på att haverera totalt. Rutiner? Jag har svagheter, svagheter som inte alla ser som svagheter. Svårt att erkänna saker, be om hjälp, visa och säga som det är. Rädd för att bli bort putad och bara få höra men ryck upp dig, kom igen det där fixar du galant, det där är väl inget. Jo för mig kan världens löjligaste/minsta sak få mig att bryta ihop, vilket slutar i att jag slänger mig i soffan eller sängen.

Samtalen så mycket att ta in, men endå så givande och bra!
Hur orkar jag ens med dagarna, måste ringa vårdcentralen sen med och boka tid hos min läkare, mina sömntabletter, se om jag kan få några andra.

Imorgon hoppas jag att det är finare väder än vad det är just nu, ös regn i våran lilla stad. För imorgon ska jag träffa en kompis, tänka på lite annat. Fika, vilket gnager lite inom mig…… Bara att hoppas på det bästa.

Nu ska jag gå vidare till att göra…… HHmmmm… Soffan sällskap? Eller puzzla lite? Helst av allt hade jag bara velat lägga mig, så slipper jag vara uppe, vaken, och se allt, tänka…

Kaose, kaose i kontoret!!

Postat i:känslor

Livstecken!!

nineteenhundredeightytwo — Sat, 07 Jan 2012 23:48:48 +0000

Hejsan!!!
Ett tag så trodde jag att jag inte levde längre. Jag har mina berg och dalbanor i livet, precis som de flesta av oss har någon gång. Kämpar och kämpar varje dag för att inte falla allt för långt ner. Jul och nyår är över, 2012, känns som vilket annat år. De senaste har varit katastrofala… På många olika sätt. Men den bästa upptäckten var nog endå på vårdcentralen när jag fick reda på varför jag kände mig så trött hela tiden. Hjälpen som jag fick med det, en hög med olika tabletter och täta besök för blodprovningar. Nu är jag fri från den sortens trötthet. Men mycket kvar att fixa med mig själv. Ledsen, nere, trött (men en annan trötthet), känslig. Lätt och enkelt gjordes det en diagnos på mig, efter bara ett besök hos kuratorn. Min första tanke var bara; Hjälp! Är jag sjuk, psykiskt sjuk?!?! Mycket riktigt. Men jag hoppas på att detta året endå ska föra med sig något bra att jag kan få bli bättre, att jag ska kunna orka mer. Att jag ska kunna bli kvitt all denna medicin som jag idag går på. Medicin för att kunna klara av dagarna, medicin för att kunna sova. Det blir lätt några tabletter om dygnet. Och de medför sina härliga biverkningar, som jag hade kunnat leva utan. Jag vill kunna se ljusare på detta året, detta ska bli det året som jag inte ska behöva gå till kuratorn var 14 dag, vill inte behöva göra blodprov varje månad, jag vill inte gå runt och le och låtastas vara glad, men det är precis det som medicinen gör, den gör mig glad, uppåt. Den får mig att orka ta tag i saker, som för mig är omöjliga. Men som för andra är en vardagssyssla som de bara gör. För mig är det så falskt! Tillgjort, vem är jag utan all denna medicinen?

Postat i:känslor

De slitna orden

nineteenhundredeightytwo — Tue, 27 Dec 2011 23:18:35 +0000

Hejsan… Jag kunde inte längre hålla mig borta från bloggen, jag har inte saknat den förrens nu. Antar att jag har haft fullt upp det senaste bara, men just nu känns det som att jag vill börja igen, eller ge det en chans i alla fall.

Just nu så snurrar allt bara runt, svek efter svek.

Under några dagar så var jag nere i helvetet och vände också. Inget roligt eller trevligt alls Ibland funderar jag väldigt mycket på hur mycket man ska ta och hur mycket man orkar ta. Innan man faller och hur värt det är. Jag vet inte, jag förstår inte ens vidden av att svika andra, jag förstår inte hur man kan svika sina vänner, som en vän till mig, jag kan inte förstå, förstå hur man kan svika sina vänner så Det gör ont enda in i själen!

Sen som plåster på såret så har jag min sjukdom på det, jag mår redan dåligt som det är. Jag kämpar varje dag att få mina dagar att gå ihop. Kämpar med min lägenhet, jag kämpar för att hålla mig ovanför ytan. Jag försöker att umgås med mina vänner så pass mycket som jag kan och orkar. Tröttheten är ett faktum. Jag funkar inte utan mina mediciner. Vägen tillbaka från helvetet är lång, jag har kommit en bra bit på vägen, långt kvar, har hittat mediciner som hjälper, i alla fall de antidepressiva, sömntabletten är en annan historia, jag måste nog kontakta min läkare och se om det finns någon annan. Jag kan inte sova, därav denna obeskrivliga tröttheten.

Om cirka 2 veckor har jag tid hos min kurator igen, hon hjälper mig mycket, jag längtar, hon är så bra!

De senaste nätterna har varit allt annat än bra. Tur man inte behöver gå upp aptidigt just nu. Semester!!! Det uppskattas, då jag inte sover så bra. Och då kan sova lite längre på monarna

Imorgon blir det upp i skaplig tid (hur jag nu ska orka det). Gå bort till affären och handla. Efter det ev träna, men handla måste jag. Träna är bara ett plus!! Sen kommer det hem en kompis till mig och vi ska laga mat och kolla på film

Nä ett tredje försöka med att sova nu då, en tablett till…. hmmm…

Hörs.
Ha det!

Postat i:känslor

Tappat lusten

nineteenhundredeightytwo — Sun, 18 Dec 2011 13:45:56 +0000

Av att skriva, vilket är väldigt konstigt för min del. Då jag alltid har skrivit när jag inte mått bra. Men på senaste tiden så har jag börjat prata mer och mer, öppnat upp mig mer och mer. Så jag vet inte om jag kommer att uppdatera så mycket mer här nu. Jag har nog sadlat om lite. Jag har hittat förtroendet till att våga prata, att våga öppna upp mig till mina nära och kära.
Så nu vill jag bara tacka för mig, jag kommer inte att skriva mer i denna blogg.
God jul och gott nytt år på er alla som läser!!!
Och tack för alla fina kommentarer och ord!!

Ha det bra och ta hand om er och era nära och kära.
Vi kanske hörs senare det vet man aldrig!!!

Kram <3

Postat i:känslor